det analoga behöver inte vara otympligt
när man pratar med folk om analog teknik brukar den främsta invändningen vara att det är så bökigt och otympligt. det stämmer så klart i de flesta fall.
vänder man sig mer specifikt till kameror tänker nog många på stora och otympliga mellan- eller storformatskameror om man börjar snacka om analogt foto.
de allra flesta vardagliga bilder jag tar gör jag dock med små point n’ shoots. min absolut mest använda kamera är min voigtländer bessa r2 eftersom den är helt fantastisk att fota med. men vidare till mina point n’ shoots of choice. på senare tid har jag börjat använda min minolta af-c alltmer, men under flera år hade jag bara min olympus xa2.
olympus xa2⌗
tidigare hade jag alltid min olympus xa2 med mig, en kamera med zonfokus om tre zoner. varje gång man drar över linsskyddet och stänger den så återställer den sig till “mitemellan-läge”, något som gjort att jag missat väldigt många bra bilder som antingen krävt fokus längre bort eller närmre.
det finns två blixtar att välja mellan, dels a11 och a16. jag har tyvärr bara a11, men har förstått av andra på nätet att a16 är den man egentligen borde ha eftersom den är mycket kraftfullare. oavsett vad tycker jag att den har levererat mycket bra resultat de få gånger jag använt den. eftersom kamerans exponering
a11-blixten leverar trevligt mjukt ljus utan att på något sätt vara överväldigande. den drivs på ett aa-batteri och det enda som egentligen gör mig sugen på att uppgradera till a16 är att uppladdningstiden tydligen skall vara kraftigt förbättrad. det tar en halv minut eller så för a11:an att ladda upp till fullo mellan bilderna. det gör ingenting om man fotar en sittning, men är inte lika roligt om man är ute och skall fota någon form av aktivitet, där man i sådana fall riskerar att missa viktiga bilder.
xa2:n tar dock extremt, alltså helt sinnessjukt skarpa bilder. det lilla 35mm objektivet med 3,5 som största bländare tar verkligen helt sanslöst skarpa bilder. det går inte att överdriva, speciellt med tanke på kamerans storlek. den är också väldigt liten, behändig, tyst och bara allmänt trevlig att fota med. stort plus att den låter dig ta bild även om ljusmätaren tycker att det är för mörkt. då förlänger den bara slutartiden. det finns också två olika blixtar man kan skruva på från sidan.
här syns klart hur skarpa bilderna som tas med olympusen är. nu är bilden komprimerad för att läggas upp på bloggen, men även då ser den riktigt bra ut
problemet är de där missade bilderna. jag kan inte ha en kamera där jag måste återställa fokuset varje gång jag tänker ta en bild, det funkar inte för mig.
minolta af-c⌗
minoltas af-c är en helt fantastisk liten kamera. jag har fyra stycken, två reservdelskameror och två som fungerar. så mycket tycker jag om den.
tyvärr verkar det vanligt att ljustätningen går sönder på dem. om du köper en skall den därför gärna vara testad med film.
minoltan är kanske inte riktigt lika skarp som olympusen, men den har ett ess i skjortärmen. nämligen autofokus. just det. af i af-c står för autofocus och ja, det står också på kamerans framsida.
kameran kom ut på marknaden 1983 och autofokuset är faktiskt riktigt bra. kamerans största nackdel är att det inte går att ställa in iso på högre än 400. olympus xa2 går upp till 800.
men! minolta släppte en ny modell av af-c efteråt som går hela vägen upp till iso 1000. en nödvändighet för mig som alltid fotar hp5 i iso 800. eller ja, 1000 på den här kameran då.
det konstiga här är att all information om kameran jag har hittat på internet säger att modellen med iso 1000 släpptes som silvirg. det gjorde den också, men uppenbarligen inte enbart eftersom jag har en svart kamera med iso-inställning på upp till 1000.
men! igen. nu till lite bilder från minoltan…
här kan man tydligt se att objektivet, även om det kanske inte riktigt når upp till olympusens viktklass, trots allt är väldigt väldigt skarpt
det här är kanske inte en superintressant bild. jag tog den när jag blev inparkerad av en lastbilsleverans utanför burger king i stenhagen här i uppsala. men det är ett ganska bra exempel för att en gång till belysa hur skarpt objektivet är och kanske framför allt hur bra autofokusen är.
eftersom mina andra af-c:r led av dålig ljustätning skulle jag testa kameran och rullade bara upp ungefär 15 bilder på testrullen. åkte ut och tog en massa onödiga och tråkiga bilder som jag framkallade omedelbart efter hemkomsten. det här blev en av dem.
även om bilderna kanske inte var särskilt intressanta eller ens bra, så var det en sak som slog mig - jag missage inte fokus i en enda bild.
kameran och dess autofokus-system är alltså från tidigt 80-tal och så pass bra att inte en enda bild av 15 blev förstörd. minolta låg ofta i framkanten förr och det märks verkligen på den här kameran. den använder sig av infrarött ljus för att fokusera. den skickar ut ljuset och avgör fokuspunkten efter hur lång tid det tar för ljuset att studsa tillbaka. ungefär som en fladdermus och dess ekolod.
oavsett vad är resultaten fantastiska. detsamma gäller exponeringen.
mina bilder blev något mörkare än jag hade tänkt mig, men det är heller inte särskilt konstigt med tanke på att jag fotade i iso 1000 och amatörmässigt försökte kompensera vid framkallningen. framkallade i 20-gradig rodinal i ungefär 20 minuter. jag använde ilford hp5+ och vid ett stopps push, vid 800, skall framkallningen ta ungefär 16 minuter. det kan hända att jag överframkallade något.
för att göra inlägget lite tråkigare slänger jag in en sista bild. den här är egentligen tagen i porträttläge men har sedemera beskurits eftersom det blev en bättre bild. i och med hur kraftigt bilden beskurits bör kvaliteten vara sämre, men ack nej! den är fortfarande fruktansvärt skarp.
vilka är dess styrkor respektive svagheter?⌗
båda kamerorna levererades med modulära blixtar. de skruvas på från sidan på båda kamerorna och leverar båda bra resultat. blixten på minoltan har jag tyvärr inte testat alls i samma utsträckning och har därför svårt att uttala mig definitivt, men nog fungerar den åtminstone.
xa2:ans problematik ligger i att den återställer fokus varje gång man skjuter för “dörren”. jag har, som första exempelbilden, ofta haft med mig den på sittningar och middagar. i zonfokussystemet har den “människa”, “mellan” och “berg”, alltså nära, mitemellan och långt bort. ställer man in den på människeläget och vill fota saker som är nära kameran så återställer den till mittemellanläget varje gång man stänger kameran. på sittningar och middagar har det resulterat i flertalet suddiga bilder, eftersom fokuspunkten hamnar på väggen bakom de personer man försöker fota.
af-c:n har inga större fel så vitt jag har märkt än. den är lite större och otympligare än olympusen, framför allt med blixten på. å andra sidan har den s.k. focus hold vilket innebär att du kan trycka ner avtryckaren till hälften och sedan flytta kameran för att sätta fokus där du vill ha det. med ett gediget och bra autofokus missar man, trots den totala automatiken, näst intill inga bilder alls.
det stora kruxet är att iso:n bara går upp till 400, men det finns som sagt en modell med högsta iso på 1000. så länge man ser till att få tag i den är det en riktigt galet bra kamera som fortfarande är relativt billig eftersom den hamnat i skymundan av någon anledning. folk slänger sig över olympus mju-kameror för att de är små, men minoltas af-c är minst lika bra, om än något större. förutom storleken ligger den stora skillnaden i att jag köpte en filmtestad och fungerande minolta af-c för 350kr, medan en olympus mju eller en olympus xa eller xa2 landar på betydligt mer. jag köpte min xa2 för 200kr för en herrans massa år sedan.
med priset i åtanke är en xa2 för 200kr en väldigt bra deal och något jag definitivt hade rekommenderat. tyvärr betingar de ofta betydligt högre priser i dag, medan minolta af-c:n har stannat av och inte skenat i pris likt många andra point n’ shoots. är du ute efter en skarp, liten, snabb och användarvänlig point n’ shoot är minolta af-c ett självklart val.